Många ryttare får problem från knäna när de rider. Problemen kan ha många olika orsaker men brukar innebära att det gör ont. Smärta leder ofta till att vi omedvetet avlastar den leden, vilket får konsekvenser för hela vår sits. Ett stabilt skänkelläge är viktigt för att ge resten av kroppen stabilitet, vilket vi behöver för att kunna rida vår häst liksidigt. Och är inte vi liksidiga kommer inte hästarna vi rider bli det. I det här inlägget kommer jag att gå igenom några av de vanligaste typerna av besvär från knäna. Utifrån det resonemanget kommer vi sedan in på vilka stigbyglar som kan vara bra och varför man kan välja just den typen av stigbyglar. Du kommer även få fler tips än stigbyglar för att minska problem. I ett kommande inlägg kommer också grovt att sortera in några av de vanligare stigbygelsorterna.
Att ha bra tramp i stigbyglarna är en förutsättning för att sitta symmetriskt och kunna ge korrekta vikthjälper.
En led kan vara strukturellt instabil. Detta kan tex bero på en tidigare skada på ett ligament som ska stabilisera leden eller vid artros där broskhöjden i knäleden minskat vilket gör att ligamenten inte blir lika utspända som de en gång varit. I knäleden är det främst ledbanden och korsbanden som ger den ligamentära stabiliteten, utöver dem och brosket finns även menisker som påverkar stabiliteten. Vet man att man har en skada eller ”slitage” på någon av dessa kan det tänkas att knäsmärtanberor på just instabiliteten. Att instabilitet orsakar smärta beror ofta på att ledens belastning inte hamnar jämnt fördelad, så att en viss del av leden överbelastas.
För att komma iordning med problemet krävs det att du har tillräcklig muskulär stabilitet och kontroll över hur du belastar leden optimalt i olika situationer. Vid ridningen kan det hjälpa att ha en stabil stigbygel som gör det lättare för musklerna att stabilisera upp leden. Har du istället en stigbygel med dämpning eller gångjärn blir det mer instabilt och det ställer högre krav på att du muskulärt kan stabilisera upp leden. Utöver detta kan det vara bra att tänka på hur man sitter upp; använd gärna pall. Om knät är känsligt för vridningar kan det vara smart att ställa sig med ryggen mot hästens rumpa (inte ryggen mot hästens huvud som man normalt sett gör) för att minska rotationen i knäleden. Dock måste man ha en snäll häst om man ska göra så! Det finns även en hel uppsjö av stabiliserande knäskydd som kan hjälpa, dock är dessa sällan anpassade för ridning.
Inte helt ovanligt är det som på fikusspråk kallas ”patellofemoralt smärtsyndrom”. Det betyder på svenska smärta mellan knäskål (patella) och lårben (femur). Knäskålen rör sig i en fåra på lårbenet när vi böjer ochsträcker knät, både knäskål och lårben är broskbeklädda för bra glid. Man vet inte varför det uppstår smärta i denna led, men enligt vissa teorier har det att göra med att musklerna inte jobbar synkroniserat vilket gör att knäskålen drar snett i fåran och att det skapar smärtan. Det finns ett annat smärttillstånd som är relativt vanligt i leden mellan knäskål och lårben; artros.
Belastningen här är annorlunda mot själva knäleden, istället för att leden belastas med vår kroppsvikt belastas den av att musklerna som spänns trycker knäskålen mot lårbenet. Här är kontroll av knät och att lära sig att koordinera muskelarbetet a och o. Dämpade stigbyglar hjälper troligen inte, men stabila stigbyglar kan göra det lättare för musklerna att koordinera arbetet. Att tejpa knäskålen lite inåt kan för många ge väldigt god smärtlindring.
Neutralt skänkelläge kan se olika ut för olika ryttare. Viktigt att tänka på är att du hittar ditt neutrala läge för att belasta dina leder så neutralt som möjligt.
Smärta från framsidan av knät, precis under knäskålen i senan är också ett relativt vanligt tillstånd. Det kallas ofta hopparknä och beror på inflammation i senfästet mellan knäskålssenan och knäskålen (vanligast, kan också vara mellan underbenet och knäskålen). En inflammation är normalt sett en läkandeprocess och något bra. Inflammation karaktäriseras av värmeökning, svullnad, rodnad och smärta. Det kan också tillfälligt leda till något nedsatt rörlighet, ofta pga svullnad eller smärta. Om vi skadar oss vill vi att det ska uppstå en inflammation för att vävnaderna ska kunna läka, dock får det inte svullna för mycket så att cirkulationen blir försämrad. En inflammation följer vanligtvis olika faser då olika saker sker, akut-, tillväxt- och remodelleringsfas. I en sena som överbelastas under längre tid uppstår ofta en inflammation utan den akuta fasen, vilket gör att läkningen inte tar fart på samma sätt och inflammationen blir långdragen. Då brukar man bli öm och få ont men man ser sällan värmeökning och svullnad även om det kan förekomma.
Här kan en tejpning eller ett patellaband avlasta så att det gör mindre ont. Även här är ett par stigbyglar som inte fjädrar/ger efter för mycket ett bra val. Fjädringen kräver nämligen extra kraft från musklerna vilket belastar senan mer. Dock kan ledade stigbyglar fortfarande vara ett alternativ då det inte påverkar lika mycket hur mycket kraft muskeln måste utveckla, förutsatt att leden är stabil. Det vi vet kan hjälpa vid sensmärta är träning där man lägger på tung belastning vid muskelns bromsande fas men med underbenet fritt, tex i en bensparkmaskin. Mekanismen bakom tror man är att man på detta sätt återstartar en akut inflammation och därmed läkandeprocess. Att underbenet ska vara fritt (foten ska inte stå i marken eller på t ex en stigbygel) gör att belastningen inte provocerar smärta på samma sätt.
Artros är när det blir en obalans i broskets uppbyggnad och nedbrytning, så att mer brosk bryts ned än vad som byggs upp. Många säger slarvigt att det handlar om ”slitage” av leden, det är fel. I dagens samhälle handlar det oftare om att vi belastar leden för lite så att brosket inte får den cirkulation som behövs (läs mer om brosket här), men är ofta beroende av olika faktorer. Vissa faktorer kan vi påverka t ex övervikt, skador, hur vi belastar leden och att vi belastar leden (något positivt!). Vissa faktorer kan vi inte påverka, till exempel ärftlighet. Hur artros påverkar skiljer sig väldigt mycket från person till person. Vissa får en diagnos, börjar träna, blir helt symtomfria och känner aldrig mer av artrosen. Andra har så små artrosförändringar att det inte syns på röntgen men har trots det väldigt ont. Vissa har relativt uttalade förändringar som man ser och känner utifrån och har inte alls mycket besvär. Artros kan, som jag nämnde ovan, ge upphov till en mindre instabilitet i leden, men det behöver inte vara så. Kroppen är nämligen så finurlig att den känner av när broskmängden minskar och instabiliteten ökar. Den reagerar med att bygga på med små skelettpålagringar längs ledens kanter vilket tillför stabilitet igen. I början märker man inte av det här alls, men efter många år kan rörelseomfånget i leden minska p g a benpålagringarna. Inte alla får dessa förändringar. Artrosförloppet är som jag nämnde tidigare väldigt individuellt! Den minskade broskmängden ger utöver eventuell instabilitet även försämrad stötdämpning i knät och att dämpa stötarna kan således göra ont.
Vid artros är det alltså viktigt att du, trots att du vet vilken diagnos du har, tar reda på vad som felar för just dig. Den bedömningen gör en fysioterapeut/sjukgymnast bäst. Musklerna spelar väldigt stor roll vid artros, både för att öka stabiliteten i leden men också för att musklerna i sig kan dämpa stötar effektivt. Förutsatt att det är själva stötdämpningen som är satt ur spel blir ett par dämpade stigbyglar suveräna här, men finns en instabilitetskomponent blir vägvalet inte lika lätt. I vissa fall får man helt enkelt prova sig fram.
… ta hand om era knän. Och ställ frågor om det är något i inlägget som är otydligt eller som ni vill veta mer om =)
För att ryttaren ska kunna sitta balanserat på hästen med en sits som är lodrät både sett från sidan men, också fram- eller bakifrån behöver sadeln ligga balanserat på hästen. Den behöver också vara anpassad efter ryttarens bäcken och höfter för att ryttaren ska få det stöd den behöver för att sitta avslappnat.
För att hjälpa ryttaren att sitta balanserat i lodrät sits bör sadelns djupaste del bör sammanfalla med hästens rörelsecentrum, djupaste delen av bröstryggen, sett från sidan. Bogbladen ändrar position från stående till lyft ben, vilket man också måste ta hänsyn till vid sadelinprovning.
Sadeln ska vara anpassad så gott det går till hästens olika sidor. Då hästarna har olika rotation i bröstryggen får bogbladen lite olika ställning. Hästen kan t ex se fin och välmusklad ut på ena sidan, men se insjunken ut bakom bogbladet på andra till följd av rotationen. Detta kan ställa till problem med att få en sadel att ligga optimalt. Ibland kan det hjälpa med en padd under ena sidans anläggningsyta en kortare period för att kompensera för hästens snedhet. Här måste man dock vara väldigt försiktig och noga med att kontrollera behovet ofta. Med rätt ridning rätar det rotationen ut sig, ibland redan på ett par veckor.
Ytterligare en faktor som är minst lika viktig som att sadeln passar bra till hästen är att den passar ryttaren! Olika personer har olika form på bäckenet, vilket gäller både bredd och läng. Det klassiska manliga- och kvinnliga bäckenet ställer jag mig tveksam till ju fler ryttare jag undersöker. Bredden räknar jag som avståndet mellan sittbenen. Längden är hur långt det är från pubisbenet, det tredje och främre sittbenet, till de bakre sittbenen. Utöver det kan man ha olika vinkel från de bakre sittbenen till pubisbenet. Dessa faktorer kan man se vid undersökning utifrån. De påverkar om du trivs i en sadel med smal- eller bred midja, i en flatbacksadel eller djup dressyrsadel och vilken tum du vill ha på sätet. Ett par faktorer som man inte kan se utifrån är höftledens utformning och lårbenshalsens längd och vinkel. Man kan se detta via röntgen, men oftast får man prova sig fram för att hitta sitt optimala stöd. Höftens utformning påverkar framförallt hur du vill ha kåpornas utformning för att få stöd för insida lår i sadeln, men även till viss del sadelns midja.